Det som känns rätt... Kanske inte alltid är det.

Det här inlägget är långt... Om ni inte orkar läsa om tråkiga saker kan ni sluta läsa redan nu.
Vissa kan bli mer berörda än andra.


Ibland känns saker så himla rätt.
Håller ni inte med? Vissa saker är liksom bara JA, eller NEJ. Jag, allt som oftast är bomb säker på min sak dag ett. Första natten efter ett bomsäkert beslut funderar jag. Får svårt att sova, tänker, vrider och vänder på saker och ting. Försöker se saker på alla tänkbara sätt och helt plötsligt så ser jag på en sak, som va så jävla självklar från början, på ett helt annat sätt. Och pooff, så va saken inte lika självklar längre. Vare sig det från första början va ett JA eller NEJ.

Eydis, va ett självklart JA! Det va förälskelse från första stund. (den känslan tror jag bara att ni riktiga hästmänniskor eller riktiga djurmänniskor känner igen)
Jag vet att det är en häst jag skriver om... Men det va länge sen jag va så säker på en sak som med henne. Idag när jag tittar på korten med henne så ler jag mest och känner värme. Visst kan det bränna lite i ögonen, och det är den självklara känslan av att mista något på ett så orättvist sätt. Någon som man tagit för givet att man ska få rå om under en längre tid, kanske flera år.
Jag hade bestämt mig för att det va hon och ingen annan... Den dagen jag misste henne och en tid därefter ville jag inte se åt en annan häst.
Sen kom tanken "om", och sen vart de liksom slag i saken. Jag ville inte vara utan häst, tiden med Eydis va ju så underbar...
Sökandet börja och så kom Chip. Chip är en jätte fin ponny, vi klickade tillsammans, så som man liksom "bara" klickar när man  sköter om en häst, eller rider den. Men några "riktiga" känslor vart det aldrig... Som vilken häst som helst på ridskolan typ. Vissa kan man rida bättre än andra...
Det kom inte som något hårt slag när Chip nu gick tillbaka till sin ägare. (nej, det berodde varken på mig eller häst. Ni som vet varför han gick tillbaka, ni vet. Jag väljer att inte skriva ut det här)

Idag när jag sitter här, första dagen hästlös. Så saknar jag inte Chip....Jag saknar Eydis. Jag vet inte vad den hästen hade. Men hon hade DET.
Ni som orkat läsa hela texten skakar antagligen på huvudet åt mig, eller sitter med gråten i halsen som jag gör nu... För FY vad jag saknar henne. Plåga sig själv såhär, när jag vet att jag aldrig får henne tillbaka. Har jag blivit helt knäpp?

Nu blir det ingen häst för mig, inte någon egen. Och aldrig mer foderhäst!! Flickorna och jag kommer åka upp till stallet och åka vagn ibland, men inte mkt mer än så.
Kanske möter jag min häst någon dag, kanske inte. Jag kanske redan har haft min häst...


Annars har inte dagen varit så hemsk som den kanske låter... Den har varit bra. Vi myser mest runt hemma idag, först tänkte vi åka till skogen men vädret är inte direkt tilltalande idag. Så jag går runt hemma med leggings, tjocktröja och raggisar på fossingarna. Ganska mysigt, faktiskt. Snart kommer mina päron förbi på en fika. Sånt gillar vi också :-)

Imorn börjar skolan, vilket ger mig sisådär 100 talet fjärillar i magen. Undrar just hur många dom kommer vara imorn :-)