fredag 1 juli 2011

Vart ska jag börja?

Jag känner att jag behöver skriva ett inlägg... Jag börjar från början.

I tisdags bestämde vi att vi skulle åka till Kolmården hela familjen. Det va en mycket varm dag i tisdags, hemskt varm! Vi hade en trevlig dag, om än lite svettig. Vi käkade på Mcd i Klinga och när klockan va runt 19 la vi flickorna så dom fick sova.
Min mobil ringde 2 ggr medans jag låg hos Nathalie och hon skulle somna.
När hon somnat kollade jag mobilen det första jag gjorde, 2 missade samtal och ett meddelande. Allt va ifrån Sandra, Eydis ägare.
Jag vart glad, tänkte att hon nog ville ta en tur och jag va berädd på att hoppa i stallkläderna för det va ju en sån fin kväll...
Jag öppnade meddelandet och där stod något som jag fick svårt att urskilja... Hjärtat slog hårt och fort i bröstkorgen, magen vändes ut och in och ögonen fylldes med tårar. Jag läste igen... NEJ!!!! Läste jag verkligen rätt? Jag läste ännu en gång... Eydis hade brutit benet, dom väntade på veterinär. Avlivas, säga hej då. Det va dom orden jag snappade upp när jag läste messet.... FAN!!! NEJ!!! Så jävla orättvist, och sen rann tårarna som på ett litet barn. Jag kippade efter luft när jag försökte förklara för Rikard vad som hänt och att jag va tvungen att dra. Han försökte trösta mig men jag ville bara iväg, inte ens minut till ville jag vara ifrån Eydis. Jag slängde mig i Forden och drog iväg... Tårarna sprutade och jag försökte ha ett samtal med min pappa. Han försökte trösta mig genom telefonen.. Jag vet inte när jag grät sådär sist. Om jag ens gjort det?

När jag kom till stallet sa Sandra och jag några ord till varandra innan jag gick ner till Eydis i hagen. Där stod hon, tillsammans med alla sina hästvänner och Erik. Benet va av, helt klart. Men hoppet lämnade mig inte fören veterinären kom. Fan....
Fan, fan FAN!!
Veterinären kom, hon behövde inte ens gå fram och titta på benet. Det va tydligen så uppenbart att det inte gick att göra något för Eydis. FAAAAAN!!!
Jag va med henne till slutet, jag fanns där. Vackra fina Eydis. Jag försökte stötta Sandra och Erik... Men när jag blir sådär tappar jag lite av talförmågan. Jag vet inte vad jag ska säga... Händelsen bara svischar förbi mig, om och OM igen.
Eydis hade, under den tiden vi fick tillsammans, sprungit rakt in i mitt hjärta. Jag kommer aldrig någonsin glömma henne eller den här hemska dagen.
Det vart ingen lycklig dag med familjen i Kolmården en fin kväll på fina Eydis rygg... Det vart en dag då jag förlorade en av mina bästa vänner. Eydis och jag, vi klickade ju verkligen. Vi skulle inte ta slut såhär fort... Vi skulle ju ha många år framför oss. Det hade jag planerat, bestämt!! Nu är jag bara helt trasig och hjärtat värker när jag tänker på henne. Jag får en klump i magen och en obehaglig känlsa i hela kroppen.
Berra och Eydis... Dom 2 hästarna jag klickat med ordentligt under alla häst år. Dom 2 hästarna det kännts sådär töntigt bra med som jag liksom längtat efter så fort jag lämnat dom. Dom 2 hästarna har jag inte kvar nu, båda har lämnat mig och inget har jag kunnat göra åt det. Livet är så orättvist... Jag är en sådan människa som känner mer för djuren än för människor. Djuren lyckas alltid bli mina bästa vänner, och det är dom jag trivs bäst med.

Flickorna pratar om Eydis hela tiden, känns det som. Dom pratar om MIN häst(som dom säger), och vackra, fina, underbara Eydis som vi älskar så mycket. Jag har försökt förklara, med tårarna rinnandes att Eydis inte finns mer, hon gjorde illa sig i benet och att hon nu är uppe hos alla andra ängelhästar i himlen. Nathalie försöker förstå, men hon kan inte. Varje gång vi åker på den där jävla skärblacka vägen säger dom "där inne bor din häst mamma, Eydis!" Fan.... jag funderar på att börja åka över Kimstad. Så fort dom ser mindre hästar i en hage säger dom "titta mamma! Islandshästar, precis som Eydis!" Ni anar inte hur jobbigt det blir....Och när jag passerar vägen in mot stallet kommer tårarna och magen vänder sig ut och in.
Fina, fina Eydis.. Hon kom med sådan lycka och välmående för att sedan bara slitas ifrån mig...
Jag försöker tänka på alla stunder jag va där, då allting va bra. Men det är endå bara den här kvällen som spelas upp om och om igen, heeeeela tiden!

Nu ser jag nästan inte skärmen för alla tårar... :-(
Jag lägger in några bilder ist och avslutar med att: Det var kärlek jag kände för den här hästen. Kärlek är evig säger dom. Kärleken man känner kanske, men dom man älskar slits oftast ifrån en på ett hemskt sätt, och vissa alldeles för fort.<3 











Sandra och Erik, jag tänker på er!

2 kommentarer:

  1. Usch ja, snyft och snörvel.
    Jag hoppas och tror att du får känna samma lycka med en annan fin totto.
    Måste ju finnas fler guldkorn än Eydis och Berra, inte sant?!

    Puss & Kram

    SvaraRadera
  2. Åh, vad tråkigt Carro.. =( Men vilka fina bilder! Stor KRAM

    SvaraRadera